"Det är ungefär som en AT-tjänst för läkare", förklarar han när vi slår oss ned vid ett bord i musiksalen på församlingsgården i Kisa. Som nyvigd präst inom Svenska kyrkan inleds tjänstgöringen med ett så kallat träningsår, innan rollen som komminister kan axlas, men för Rimforsabon Lars Netz är förutsättningarna lite annorlunda. I praktiken vigdes han redan för över 20 år sedan, inom missionsförbundet.

– År 2006 kom Svenska kyrkan och missionskyrkan överens om att erkänna varandras kyrkor och ämbeten, vilket innebar att man inte längre behövde viga om en pastor som ville bli präst och vice versa. För mig innebär det att tiden som pastorsadjunkt bara är ett halvår, sedan kanske jag får en ny tjänst här, eller vid någon annan församling. Det får tiden utvisa, förklarar han och fortsätter:

– Trots att det är första gången som jag jobbar inom Svenska kyrkan känner jag mig väl hemma här. Många har frågat mig varför jag valt att byta, men jag tycker att jag, i min tro, står där jag alltid har gjort. Det känns som en väldigt naturlig fortsättning för mig att bli präst.

Artikelbild

| "Jag skulle absolut önska att fler kunde se kyrkan som en plats där man kan föra ett samtal", säger Lars Netz när vi träffar honom i Kisa.

Han gör valet efter en karriär med många vändpunkter. Som ung blev han ingenjör, arbetade som underhållschef på ett stort sjukhus i Stockholm, men brottades hela tiden med tanken och viljan att jobba inom kyrkan. Han bestämde sig för att läsa teologi, tog en master i Chicago, men hamnade till sist i Linköping. Det var här, som gatupastor mitt i det levande stadslivet, som hans drivkraft och sociala engagemang tog fart på allvar.

– I de där samtalen på nätterna, mitt i bruset från gatan, träffade jag människor som pratade om det som livet egentligen handlar om. De livsnära och äkta samtalen, de som är på riktigt, överrumplade mig och är kanske det som gjorde att jag blev socialarbetare.

Sedan dess har han varit med och byggt upp en helt ny avdelning för barn och unga på Stadsmissionen i Linköping och dessutom varit projektledare för organisationens kafé på Ågatan. För nära tio år sedan tog han med sig erfarenheterna till Kinda, blev en del av det kommunala familjeteamet för att därefter gå vidare som skolkurator. Nu vill han göra kyrkan till en självklar plats för samtalet.

– Jag skulle absolut önska att fler kunde se kyrkan som en plats där man kan föra ett samtal, utan någon hög bekännelse. Hur jag ska bidra till det vet jag inte ännu, men förhoppningsvis kan jag använda det nätverk jag har byggt upp under åren här i kommunen, avslutar pastorsadjunkten.